Den omtalade bubblan
Sen jag först började sätta ord på mitt mående runt 14 års ålder så har jag sagt att jag känner mig avskärmad från omvärlden, som i en bubbla. Jag ser allt som händer men det är suddigt och jag får kämpa hårt för att se ut genom bubblans immiga yta. Jag har försökt beskriva den här bubblan för så många att jag tillslut inte visste om det var sanning eller lögn. Det verkar vara svårt att få människor att förstå vad jag menar, vilket är så sjukt konstigt eftersom det är så tydligt och självklart för mig.
Jag har väntat på en magisk lösning. Där någon en dag förstår vad jag menar, säger hokus pokus och sen är jag sådär härligt bekymmerslös, fri från hjärnspöken, okonstlad och sprudlande som jag inbillat mig att jag kan bli.
Så blir det nog aldrig riktigt, inget av det.
Förklaringen är inte dålig syn eller hjärntumör (kollat) utan en försvarsmekanism för att överleva. Jag har alltid varit rädd. Jag var en försiktig och lugn liten flicka (rädd), jag var en humoristisk och bekräftelsesökande tonåring (rädd) och en tjurskallig, sarkastisk och stressad ung vuxen (rädd). Idag är jag en rädd och stressad mamma till en 5 månaders litet lyckopiller. För första gången i mitt liv kan och vill jag inte fäkta och fly bort från mitt liv som jag alltid gjort. Nog tänker jag på det av gammal vana men det kommer inte ske. Bubblan är starkare än någonsin. Den skyddar mig från det här nya läskiga och får mig att känna mig mer avskärmad och avtrubbad än någonsin. Jag låter den vara, det måste bli värre innan det vänder. Bubblan måste blåsas upp och töjas ut för att tillslut kunna spricka.
Jag ska vinna och bli mitt bästa jag.
