Psycho mom
Förra hösten blev jag alltså sjukskriven.
- Jag måste ta en vecka eller två och vila upp mig lite. Sa jag...
Men när jag väl tillät mig att vila, kom jag inte upp. Helt slut var jag och bara tanken på jobbet och människor gav mig panikångest.
Så det blev lite mer än två veckor.
Mitt i all utmattning blev jag gravid (!!!). Herre min gud! Något jag alltid längtat så ofantligt mycket efter blev nu verklighet...men vänta...såhär skulle jag ju inte må då..
Var är min inre styrka och trygghet? Och de rosa molnen?
Jag får helt enkelt göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt.. tid: 9 månader.
Och tro mig, jag har försökt. Tog kontakt med psyk, läkare,bvc,specmvc och medial vägledning för att få hjälp. 15 olika personer träffade jag under min graviditet för att få hjälp. Skickades hit och dit, glömdes bort och stod i kö. Då jag behövde flytta för att få bo med min kille så släpptes jag inom vården och behövde börja om med alla kontakter.
Jag hade påbörjat en utredning på psyk men den fick nu flyttas över till nya staden, där jag hamnade i kö med väntetid 1 år.....
Så tiden gick och plötsligt hade 9 månader passerat. Nu skulle jag alltså bli mamma och orden jag hade med mig från alla läkare m.m var -du är i riskzonen för förlossningsdepression.... yes, tack för peppen.
Och ut kom hon, och var alldeles alldeles underbar! Det sägs att man får det man behöver och orkar med och det har vi verkligen fått. det är klart att tröttheten säkert hjälper mitt mående lite på traven men hon är den som får mig att orka och vilja det här mer än någonsin! Jag tänker inte bli den där mamman som barnen oroar sig över eller ännu värre; tycker synd om. Det är så jävla dags att må bra nu och jag har äntligen fått gehör och blivit tagen på allvar! Mer om det i nästa inlägg!
